Brev från Mona angående passivitet och ledarskap.
Hej Gunilla!
Jag känner att jag måste skriva några rader och tacka dig, och även Bengt för den delen. Jag tycker att du är fantastisk som orkar dela med dig av alla dina kunskaper och erfarenheter, år ut och år in. En av de fina egenskaper som du har är att du aldrig stannar och säger att nu vet du allt. Du har alla sinnen riktade utåt hela tiden och åt alla håll, för att snappa upp nya idéer och tankar kring våra hundar och hur vi ska träna dem. Om det skulle visa sig att du hade fel så är du lika snabb med att än dra på det också.
Det var jättespännande tidigt i våras när vi kom till den vanliga träningen och du berättade för oss att ni trodde att ni hade kommit på ett sätt att lära våra hundar att koppla av. Då menade du när de är vid våra fötter och jobbar och inte då de är uppbundna och passiva. Först satt vi säkert i en timme medan du förklarade och sedan frågade du om vi ville vara som en försöksgrupp. Retriever människor som vi är så blev vi ju nyfikna och ville prova.
Vi spred ut oss på ängen för att där försöka förmå våra hundar att lägga sig ner på sidan med kinden mot marken. Målet var att de skulle koppla av så pass att de nästan somnade. Vi fick inte använda några kommandon vare sig med armar eller ord och vi fick inte se arga eller hotfulla ut. Ansiktet skulle vara helt neutralt och kroppshållningen rakryggad, stark och trygg. Vi ville visa för våra hundar att de kunde lita på att vi kunde beskydda dem mot alla dödliga faror som lurar.
Det var en sällsam upplevelse att stå där helt koncentrerad på sin hund. Man kunde nästan ta på den lunga, positiva energi som flödade mellan mig och Tosca. När Tosca väl hade insett att det gick att lita på mig, gav hon sig och slappnade av helt och hållet. Nu tog ju det olika lång tid för de olika ekipagen att komma dit. För några av oss gick det lite fortare och vi gick tillsammans med dig gjorde några markeringar. Det syntes redan på hundarnas koncentration. När vi hade peppat upp dem, återvände vi och lade ner dem igen. Läxan blev att göra detta hemma där vi brukar träna. Första gången hemma tog det jättelång tid men nästa gång gick det på 10 minuter.
Numera kan jag lägga Tosca mitt på linjen när det pangar och apporteras och hon kopplar av direkt. Efter ett par minuter är hon redo att fortsätta jobba med förnyat lugn och koncentration. Den här avkopplingen har satt andra spår i vårt förhållande. För att hon ska kunna koppla av så totalt måste jag visa henne att jag är trygg och stark. Jag peppar mig själv till att plocka fram den här positiva och trygga energin i andra sammanhang, när jag behöver extra styrka och hon behöver mitt stöd, exempelvis på jaktprov. Tosca visar mig att jag gör rätt genom att arbeta med en helt ny glädje. Hon har, sex år gammal, börjat att leka, både för sig själv och med de andra hundarna här hemma.
Kommer du ihåg mejlet som jag skickade till dig efter den där första träningen med avslappning. Tosca har ju aldrig velat springa bredvid varken cykeln eller mopeden, inte i den farten som jag vill. Jag har trott att hon avskyr att springa. När vi åkte hem den kvällen sprang hon med glädje och lätthet bredvid mopeden de sista fyra kilometerna över ön, utan att fråga en enda gång om hon fick åka med. Då var det nära till tårarna.
Tack för att du finns där för oss och för att du fortfarande är minst lika nyfiken som min drygt 7 månader unga valp Mica.
Kram från Mona, Tosca och Mica.
