Årskrönika 2007

Årskrönika 2007

Ännu ett år kan läggas till handlingarna och vi blir bara yngre och yngre… är det inte fantastiskt.

Året som gick har varit fyllt av både glädjeämnen och problem, men det känns skönt att kunna konstatera att glädjen vinner med hästlängder.

Vi började året med att flytta upp till vår nyinköpta gård, Gyllerboda. Att vi fick möjlighet att köpa detta vårt drömställe var ett litet under i sig – vi var sex stycken som slogs om köpet, budgivningen som gick i 50 000 kr-steg var över på en halv dag och vi var övertygande om att vi inte hade en chans. Vi som sålt varsitt hus, hade en absolut max summa som vi kunde klara av och den närmade sig med stormsteg. Men, tack vare ett lika fräckt som modigt drag av Bengt, gav sig de sista två och gården var vår!kok

Flyttlasset gick den 3 januari och jag vill här passa på att rikta ett stort tack till alla er som ställde upp och bar och bar och bar… tänk att man kan samla på sig så mycket saker.

Vi kom snabbt hjälpligt på plats och i slutet av januari var det dags för Tecla att valpa. Vi hade bestämt att Mona och Tommy skulle ha henne hos sig under valpning och under de kommande 3 veckorna. När det var dags så åkte jag ut till familjen som bor på en ö dit man måste ta sig med båt och båt fick vi åka. Tecla fick snabbt och enkelt en valp, men sen hände inget mer så vi fick åka båt med mor och nyfödd valp till fastlandet för vidare transport till Bagarmossens djursjukhus. Valparna kom ut, en i båten, en i bilen och en i receptionen, men sen tog det stopp. Med god hjälp av kloka veterinärer fick vi dock en kull friska starka valpar utan snitt och så kunde jag lägga ännu en lärdom till de gamla. Tiken hade ”vätskebrist”. När vi summerade allt visade det sig att hon druckit dåligt de sista dagarna och när hon kräktes innan valpningen satte igång, miste hon sista reserven.

Livet rullade på och vi jobbade med att komma i ordning i vårt nya hem. Ett underbart hus som inte var renoverat sen 60-talet och som således var en symfoni i brunt, ljusblått, och ljusgrönt. Köket var byggt för pygmeér och resten av huset var lite opraktiskt för våra behov. Detta fanns dock med i kalkylen och vi hade räknat med en totalrenovering.

Sagt och gjort i slutet av februari åkte vi till goda vänner i Polen och med deras hjälp så handlade vi allt från golvvärme till ett nytt kök. Vi hade också planerat en tillbyggnad för hundar och badrum, eftersom mina knän inte klarar trappor och vi kommer att tvingas stänga hela vår övervåning. Så vi handlade fönster, badrumsinredning, klinker och allt annat som behövdes.

När vi efter 2 hysteriska dagar åkte hem igen ett par hundra tusen kronor fattigare, förstod jag till fullo vad begreppet ”shop til you drop” betyder!

Efter nyår började jag jobba igen efter mitt friår, fantastiskt kul. Att vara lärare är nog ett av de roligaste jobb man kan ha, i alla fall för en som jag som älskar ledarskap och kommunikation.

Våren flöt på med valpar, valpköpare och kurser på Gyllerboda och i övriga landet.

I maj åkte jag på en resa till Finland för att hålla kurs där, men framförallt var jag bjuden av Tommy, en valpköpare att följa med honom ut i skärgården på fågeljakt. Det var många år sedan jag senast var på vårjakt i Finland, men jag har sparat det minnet och hela tiden hoppats att få uppleva det igen. Nu var det alltså dags och Dream och jag tog båten över till Åbo. Det blev en fantastisk upplevelse, jag trodde inte att man kunde frysa så, men i en liten öppen båt i kvällningen räckte det inte med flera lager kläder, flytjacka och pälsmössa – jag trodde jag skulle frysa ihjäl…

När vi kom tillbaka bjöd Tommy på te med Jägermeister och det är nog ingen överdrift att säga att det nog var det godaste jag smakat, framförallt fick drycken det att börja komma känsel tillbaka i de stelfrusna lemmarna. Tidigt morgonen efter var det så dags att ta sig ut till den lilla karga kobben vi sett ut kvällen innan och vi försökte krypa ner och göra oss så osynlig som möjligt – och jag frös…

Men belöningen lät inte vänta på sig, Tommy sköt flera vackra fåglar och Dream som aldrig sett havet gjorde en strålande insats i det iskalla vattnet.

Kursen var både uppskattad och trevlig och fullastad med fina presenter och många tack vände vi åter hemåt – Dream och jag.

Strax därefter var det bara att packa väskan igen och denna gång byta ut eskimå utstyrseln mot lättare klädsel. Vi skulle till Italien. Bengt och jag fick detta år sällskap av Mattias Westerlund som har ett förflutet på Hundskolan i Sollefteå (nu driver han en egen hundskola där uppe i norr).

Vi höll en 2 dagars kurs först och tredje dagen var det dags för ett WT. Vi lade upp provet och sedan fick vi hjälp av Sergio (Allessandras man) så vi blev fyra domare.

Lite pirrigt blev det när vi fick se startlistan, där fanns flera mycket namnkunniga personer från både Italien och övriga Europa. Det hela avlöpte dock smärtfritt och vi fick till ett par stationer som var riktig svåra utan att ha några långa avstånd alls, vilket fick flera av de ”stora” att drabbas av problem.italia2

Där mötte jag också Flint, en underbar Golden som såldes från England till Italien för det facila priset av ca 300 000 kr! Hans syster och bror såldes också för stora pengar till övriga Europa. De här priserna är inte ovanliga för tränade labradorer, men på Golden är det nog inte så vanligt.

Vilken hund! När vi samlades efter dagens slut hade vi alla tre denna fantastiska hund på näthinnan och jag var i den stunden väldigt glad att jag tingat en valp efter honom och min till Italien sålda hund Belle.

Under försommaren hade vi kurs för unghundarna här hemma. Jättetrevligt som alltid och jag ser verkligen fram emot kommande säsong när flera av dem ska ut på prov.

Sen var dags för Danmark – och elithundarna där. Där höll jag bl.a. föredrag på kvällarna om min träningsfilosofi. Detta blev så uppskattat så jag på stående fot blev inviterad till 2008 också – känns såklart jättekul eftersom det var en mycket trevlig helg med många skratt och trevliga människor.

Semestern blev med god hjälp av goda vänner möjlig i hela 14 dagar - härligt. Vi började på klubbmästerskapet i Dalarna, vilket visade sig vara ett jätte-trevligt evenemang. Där passade också GRK på att be mig hålla en kurs för instruktörer i som skulle hålla kursen ”introduktionskurs i jaktträning” som jag skapade för några år sedan. Den blev om man ska döma av reaktionerna efteråt en succé och jag hoppas nu att många ”fru Pettersson” ute i landet ska gå den här kursen och tända till på att jobba jaktligt med sin hund.

Därefter styrde vi bilen mot Skåne, där vi träffade Bengts vuxna barn och flera av hans goda vänner. En dag gick vi och ”ungarna” på Tivoli i Köpenhamn, jättekul att återuppliva gamla minnen för mig som ofta var där på somrarna när jag var liten. Det blev 5-kamp och värsting berg o dalbana o sen kom ösregnet… men kul hade vi!

Från Skåne sattes nosen mot Fjällbacka där Viveka väntade med båten för att ta oss ut till sin ö där hon brukar tillbringa sommar o ledighet. Vi satt i varsin solstol, lapade sol, pratade o läste i flera dagar, endast avbrutet av små hundträningar och fantastisk mat som Viveka är en mästare på att fixa till.

Hem till gården igen med ett knä som slutligen gett upp helt och inte längre höll för att gå på.

Sommarens höjdpunkt var i alla fall när Allessandra med familj och vänner hälsade på oss under en vecka. Vi som varit så många gånger hos dem i Italien, fick äntligen bjuda tillbaks. Vi hade så roligt tillsammans och ser verkligen fram emot nästa gång.

Hösten har gått i passivitetsträningens och avslappningens tecken. Intresset har varit enormt, framför allt från Flat och Labbefolk. Resultaten har varit goda och ryktet som spritts sig har gjort att vi fått mängder med förfrågningar att åka runt i landet och instruera folk och hundar. Så även 2008 är snart fullbokat – jättekul!rs2

Vi bjöd även in till två varmviltsträningar under hösten här hemma. Det var väldigt lyckat och vi satsar på att kunna erbjuda detta även till kommande höst.

Jakterna har gått över förväntan och frysen är fylld med både älg och rådjur. Nu hoppas vi på lite frilevande fågel och kanin också, så ska det kunna bli riktigt roligt att träna här uppe.

Här hemma ”blev vi med” 3 valpar, en terrier (till grytjakt) en italiensk Golden (måtte han bli lika bra som sin far) och en spaniel, Bus – han kunde inte fått ett bättre namn…

Dessa tre gav oss ytterligare kunskaper och en valpkurs i 4 steg plus en helgkurs i samma anda tog sin form. Detta visade sig också mycket uppskattat och vi kommer att erbjuda dessa kurser även fortsättningsvis.

Mina knän blev tyvärr bara ännu sämre under hösten och strax innan jul fick jag klartecken till två proteser, stor lycka – även om själva operationen verkar dröja pg a en blödarrubbning som jag lider av. Men jag längtar verkligen efter att kunna gå en vanlig promenad igen för att inte tala om att kunna komma tillbaks till arbetet med barnen.

Bengt har under hösten spetsat in sig på problemhundar av alla raser. Detta jobb har ökat lavinartat och han åker nu runt hela Uppland för att hjälpa hundar och familjer. Flera av dem har stått under avlivningshot och andra har inte kunnat gå ut på promenad så länge det har funnits andra människor o hundar ute. Det är helt otroligt vilka resultat det blivit av hans jobb, som till stor del grundar sig på vår övriga filosofi om hundar, träning och ledarskap. De som har sökt hans hjälp är ofta besvikna på alla de råd om godis och annan avledning som de fått tidigare och som absolut inte fungerat utan i många fall snarare förvärrat problemen.

En rolig anekdot från ett hembesök;

Engelsk Mastiff 70 kilo tung 3,5 år hade sedan några månader börjat visa aggressiva beteenden mot folk o hundar. Han släppte inte in någon i hemmet och vaktade matte hela tiden, ingen fick komma i närheten av henne. Han styrde och ställde med det mesta och hade han bestämt sig för något så blev det så – 70 kg leker man inte med…

Hon undvek t ex att gå med honom i stan eftersom han älskade att åka buss och om det kom en buss som öppnade dörren när de var i närheten, klev hunden helt sonika på bussen och matte som inte hade en chans att få hunden av bussen, fick snällt lösa biljett och åka några stationer.

Denna hund mötte Bengt i dörren genom att lägga tassarna på axlarna på honom morra och stöta med tänderna i bröstet. När han väl lyckades komma innanför dörren hoppar den åter upp och nyper till om armen på Bengt. I dessa situationer får man inte ha svaga nerver utan man måste visa upp en totalt lugn och stabil attityd. Efter tre timmars arbete med matte och hund så låg Mastiffen och sov i rummet fast det ringde på dörren och matte pratade med den som kom – helt otroligt!

En av de tråkiga händelserna under året var de trakasserier och lögner som på alla möjliga sätt spreds av en person, om oss och framför allt om våra träningsmetoder. Vi håller nu på att vidta åtgärder för att få ett slut på det här, men vill samtidigt passa på att tacka för reklamen! ”Inget ont som inte har något gott med sig”, sa alltid min mamma – tänk så rätt hon hade.

Men nu står ett nytt fräscht år framför oss och jag vill här passa på att skicka en hälsning till alla mina fantastiska valpköpare som på olika sätt har roligt med sin hund. Lycka till alla ni som ska ut på olika prov och tävlingar och kom ihåg - det är inte bara resultaten som räknas, utan det viktigaste är att ni hjälper hundarna att ha ett lyckligt liv!

 

Gunilla

gänget

Kommentarer från kursedeltagare

21/5

TACK, för att ni finns!!!

Hej på er

Idag har vi klarat b-provet med bravur!!! Så står det i kritiken….. betyg 5 på alla arbeten, vad det nu står för?!1 Hp och 2:a provbästa hund!!! Domaren sa att det var hårfint mellan oss och han brukar aldrig dela ut 2 hp på proven, så detta var ovanligt J

Tack för all hjälp vi fått av er för att kunna klara denna bragd!!!

Så på tisdag tar vi semester och njuter av framgången, så ses vi veckan efter.

Stora kramar

Ammie och Titan

Veckans Mona

Hej Gunilla!

Jag måste berätta vad jag har gjort idag. Inget speciellt för många men för mig var det något som jag aldrig tidigare har varit med om. Det handlar om Lucas och kloklippning. Från början när han var valp kunde jag inte klippa klorna på honom alls. Mina händer var fulla av blåmärken från hans tänder men någon klo här och där lyckades jag väl få av. När han var kring året bytte jag taktik och gjorde som när man kratsar hovarna på en häst och det fungerade tills han blev ca: två år. Plötsligt blev han jätterädd och "högg" mig i handen. Jag blev ursinnig och tog på honom ett halsband och krokade fast det i en ögla i väggen och då nådde han inte mig. Jag klippte klorna medan han stod och skakade. Jag rådfrågade dig och du tipsade mig om att fila dem istället och det gick utmärkt. Sedan kom den här tiden när jag frös ut honom och jobbade på med ledarskapet som du minns. Efter 1.5 år kände jag mig mogen att prova med tången igen. Det fungerade men han lyfte på varnande överläppen just när jag började klippa. Så har det fortsatt genom åren. ( Han blir tio år i mars.) I mitten av augusti innan vi skulle åka hem från Funäsdalen gick jag ut på vår nya fina altan med Lucas för att klippa klorna. Döm om min förvåning när han högg efter mina händer och inte bara en gång utan han skulle minsann ha tag i dem. Jag blev både rädd och arg. Samma sak igen, på med kopplet och binda upp för att avsluta, men den här gången skakade han inte utan han försökte fortfarande att hugga efter mina händer. Den här gången lade jag ner honom efteråt så att han fick slappna av med klotången framför näsan och jag stod där ända tills han somnade. Efter det har jag laddat för att våga göra om klippningen här hemma utan att binda honom utan göra det som om det andra aldrig hade hänt. Idag kände jag att modet var tillräckligt stort och klorna hade blivit jättelånga. Jag ropade på honom och han kom frivilligt, vilket han aldrig har gjort förut. Jag sade åt honom att lägga sig och så började jag klippa i bak. Han låg där helt avspänd. Inte en ryckning och inget "läpplyft". Wow tänkte jag och testade med att fortsätta med framtassarna och dem har jag aldrig kunnat klippa när han ligger. Då blev han lite orolig och det ryckte till lite i läppen. OK tänkte jag då utmanar vi inte det utan han fick ställa sig upp så som vi brukar. Då kunde jag fortsätta utan att han skrynklade ihop nosen. Det var en så otrolig känsla och jag kunde känna att vi gjorde något tillsammans, att han litade på mig. Även den här gången avslutade vi med avslappningen och tången vid nosen. Fantastiskt, eller hur!
Kram Mona

Fler artiklar...

Facebook Image

Köp våra böcker

ShadowNu kan du beställa vår nya bok 'Shadow - Att skapa en skugga'.
Beställ den här.

logo vom 230