Uppdaterad 2007-09-17
Brev från Mona angående passivitet och ledarskap.
Hej Gunilla!
Jag känner att jag måste skriva några rader och tacka dig, och även
Bengt för den delen. Jag tycker att du är fantastisk som orkar dela med
dig av alla dina kunskaper och erfarenheter, år ut och år in. En av de
fina egenskaper som du har är att du aldrig stannar och säger att nu
vet du allt. Du har alla sinnen riktade utåt hela tiden och åt alla
håll, för att snappa upp nya idéer och tankar kring våra hundar och hur
vi ska träna dem. Om det skulle visa sig att du hade fel så är du lika
snabb med att ändra på det också.
Det var jättespännande tidigt i våras när vi kom till den vanliga
träningen och du berättade för oss att ni trodde att ni hade kommit på
ett sätt att lära våra hundar att koppla av. Då menade du när de är vid
våra fötter och jobbar och inte då de är uppbundna och passiva. Först
satt vi säkert i en timme medan du förklarade och sedan frågade du om
vi ville vara som en försöksgrupp. Retriever människor som vi är så blev
vi ju nyfikna och ville prova. Vi spred ut oss på ängen för att där
försöka förmå våra hundar att lägga sig ner på sidan med kinden mot
marken. Målet var att de skulle koppla av så pass att de nästan
somnade. Vi fick inte använda några kommandon vare sig med armar eller
ord och vi fick inte se arga eller hotfulla ut. Ansiktet skulle vara
helt neutralt och kroppshållningen rakryggad, stark och trygg. Vi ville
visa för våra hundar att de kunde lita på att vi kunde beskydda dem mot
alla dödliga faror som lurar. Det var en sällsam upplevelse att stå där
helt koncentrerad på sin hund. Man kunde nästan ta på den lunga,
positiva energi som flödade mellan mig och Tosca. När Tosca väl hade
insett att det gick att lita på mig, gav hon sig och slappnade av helt
och hållet. Nu tog ju det olika lång tid för de olika ekipagen att
komma dit. För några av oss gick det lite fortare och vi gick
tillsammans med dig gjorde några markeringar. Det syntes redan på
hundarnas koncentration. När vi hade peppat upp dem, återvände vi och
lade ner dem igen. Läxan blev att göra detta hemma där vi brukar träna.
Första gången hemma tog det jättelång tid men nästa gång gick det på 10
minuter. Numera kan jag lägga Tosca mitt på linjen när det pangar och
apporteras och hon kopplar av direkt. Efter ett par minuter är hon redo
att fortsätta jobba med förnyat lugn och koncentration.
Den här avkopplingen har satt andra spår i vårt förhållande. För att
hon ska kunna koppla av så totalt måste jag visa henne att jag är trygg
och stark. Jag peppar mig själv till att plocka fram den här positiva
och trygga energin i andra sammanhang, när jag behöver extra styrka och
hon behöver mitt stöd, exempelvis på jaktprov.
Tosca visar mig att jag gör rätt genom att arbeta med en helt ny
glädje. Hon har, sex år gammal, börjat att leka, både för sig själv och
med de andra hundarna här hemma. Kommer du ihåg mejlet som jag skickade
till dig efter den där första träningen med avslappning. Tosca har ju
aldrig velat springa bredvid varken cykeln eller mopeden, inte i den
farten som jag vill. Jag har trott att hon avskyr att springa. När vi
åkte hem den kvällen sprang hon med glädje och lätthet bredvid mopeden
de sista fyra kilometerna över ön, utan att fråga en enda gång om hon
fick åka med. Då var det nära till tårarna.
Tack för att du finns där för oss och för att du fortfarande är minst
lika nyfiken som min drygt 7 månader unga valp Mica.
Kram från Mona, Tosca och Mica.