I början av september åkte jag till Italien igen för att denna gång hämta hem en liten valp till Bengt. Bengt har för länge sen haft en Flat, men nu var det dax för en gul långhårig igen.

Anledningen till att vi tog valp därifrån är att en av tikarna som jag sålt till Italien nu hade valpar med en toppstammad engelsk hane, som vi hade den stora glädjen att döma på prov i våras. Hunden såldes från England till Italien för en fantasisumma (hans syster också) och därav blev det möjligt med en parning.

Nio underbara valpar blev det, väldigt jämna både till utseende och temperament, så jag valde helt enkelt med hjärtat. Hans namn är lika vackert som han själv Be my Shadow och fortsätter han att ha samma ljuvliga stabila temperament som han visar nu, jaktlusten räcker nämligen och blir över, 8,5 vecka gammal kom han stolt med en av våra kaninungar..., så kan han bli riktigt bra.

Jag hade som vanligt ett par underbara dagar i goda vänners lag hos Maria Pia och Giovanni i deras nybyggda hus på landet, ett fantastiskt fint hus som de med stolthet byggt i trä, mycket exklusivt i Italien och vi som tycker att det är det enklaste alternativet.

Tisdagen bjöd på sommarvärme och valptest och till lunchen ute i pergolan kom herr Martinoli med sällskap för att hälsa på mig. Kändes jättekul att han gjorde sig besvär att köra hela vägen bara för det. Stefano är en välkänd profil ute i Europa, mycket duktig med sina retrievrar (Labbar men också någon Golden) och även internationell FT domare.

Dagen därpå var det åter dags för hemfärd och det var med en viss bävan vi åkte till flygplatsen kl 5 på morgonen, resan dit hade nämligen slutat med buss från Milano till Bologna då flyget blivit inställt. Nu med en liten valp i väska var jag inte så sugen på krångel. Självklart, när vi kom fram till incheckningen visade det sig att planet var framflyttat 3 timmar, men det löste sig och vi landade lyckligt på Arlanda sen em med en liten valp som inte sagt flaska eller gjort ifrån sig på 10 timmar - smått fantastiskt.

Nu är han väldigt hemtam och redan bästis med terriervalpen Mandel. Vi gör inte så mycket med honom, han skrotar mest runt o har det bra.

I tisdags var det dax för GRK första inofficiella A-prov. Jag hade anmält trots att Tintin börjat bli lite väl het på gamla dar, men jag ville gärna uppleva detta "historiska tillfälle". Självklart var målet att ta ett andra cert och på det sättet även titulera henne svensk A-provs champion. Det såg länge ut att lyckas, förmiddagens tre apporter klarades med glans och hon låg mycket bra till när vi gick till finalen på em. Där stod vi sex hundar på rad och det sköts en stor mängd änder som trillade runt om oss i tuff vegetation. plötsligt tar Tintin två steg framåt - för att se bättre kanske...(önsketänkande :) ) och det var bara att ta på kopplet och gå åt sidan. Besvikelsen var stor, men blev ännu större när tre av domarna kommer fram efter prisutdelningen och berättar att jag efter förmiddagens jobb ledde överlägset och att  plocka hem änder i tuff terräng är inget problem för Tin med hennes enorma rutin - så det kändes kan jag lova. Men som någon klok sagt "det krävs godkänt i alla ämnen för att ta studenten"

Nu slutade vi med 0 pris och jag tänkte att jag skulle berätta lite för er som inte varit med, hur det fungerar på A-prov. En hund som får 0 pris på A-prov har många gånger gjort ett mycket bra jobb, men har sedan fallit i någon av de fällor som finns, t ex det som drabbade en annan duktig hund i finalen, den pep. Man kan springa in utan kommando (knalla) eller göra som Tintin, röra sig ifrån sitt sittande i väntan på att arbetet ska börja.

Frestelserna på ett sådant här prov är stora och det kan vara svårt för den som inte varit med att förstå hur stora, det är långt till B-provens tillrättalagda arbete, men man ska vara medveten om att B-prov mäter hundens egenskaper och A-prov är en tävlingsform, där det gäller att vara bättre än alla andra. Jag anser att tyngdpunkten fortfarande ska ligga på B-prov, när det gäller avelsutvärdering, sen är det både spännande och lärorikt att starta på A-prov.

På A-prov räcker det inte heller med att ha en duktig hund, du måste ha lite tur också, tur med att få "rätt" apporter. Dvs svåra apporter som din hund klarar av. Får man för enkla apporter får man svårt att vinna, eftersom man behöver lite pluspoäng för att gå vidare och det var det som hände mig igår, jag hade turen att få jättesvåra markeringar som Tin klarade med glans och det skilde ut henne från de andra - innan turen var slut och hon bokstavligt talat stegade av prispallens högsta plats.

Gunilla

Brev från Mona angående passivitet och ledarskap.

Hej Gunilla!

Jag känner att jag måste skriva några rader och tacka dig, och även Bengt för den delen. Jag tycker att du är fantastisk som orkar dela med dig av alla dina kunskaper och erfarenheter, år ut och år in. En av de fina egenskaper som du har är att du aldrig stannar och säger att nu vet du allt. Du har alla sinnen riktade utåt hela tiden och åt alla håll, för att snappa upp nya idéer och tankar kring våra hundar och hur vi ska träna dem. Om det skulle visa sig att du hade fel så är du lika snabb med att än dra på det också.

Läs mer: Nytt brev från Mona

Kurt i Österike har ingen hund att träna för tillfället. Apollo "kan allt" och ska bara starta på ett par mästerskap i höst och lille Viking är ännu, 6 månader för ung. Vi kom överens om att han skulle få låna Joy ett tag av mig. Jag har ständigt dåligt samvete över henne eftersom att tiden med husbygge och allt annat inte räcker till. Joy var ju inte "planerad" utan blev kvar hos oss på ett sätt som jag inte kunde stå emot och därför är det lite tätt mellan Dream och henne. Hon är en fantastisk liten hund, som nu vi 1,5 års ålder ska börja tränas lite mer regelbundet - och då passade det jättebra att Kurt gör det. Hon fungerar utmärkt i den nya flocken och Viking är överlycklig, eftersom hon dessutom är en smått fantastisk valpfostrare, sin ungdom till trots. De har hunnit starta en gång i Ungern på WT med en strålande 2:a plats och ett EXC! Nu får vi se hur det går framöver, det viktigaste är nu att hon blir seriöst tränad i denna viktiga utvecklingsperiod och att de fortsätter att trivas tillsammans. Gunilla