Debatt om amerikanska Golden i Svensk jaktavel:

Jag vill gärna starta en seriös debatt om vad vi i framtiden vill med våra jaktgolden.  Jag är inte ute efter att kritisera enskilda uppfödare. Var och en måste följa sin övertygelse och stå för det man gör, men jag undrar om alla uppfödare och valpköpare är medvetna om olika länders användning av vår ras och vad dessa linjer kan få för konsekvenser för vår lilla avelsbas.

Att jag bekymrar mig för att vi får in för mycket amerikanskt blod i våra hundar beror på min oro för att vi ska få hundar som tappar sin "will to please" pga att vi får in en hårdhet som för mig inte är förenligt med den engelska fågelhunden.

I Amerika har man delvis helt andra tävlingsformer för retriever än i England och på kontinenten I Amerika har man bla har krav på väldigt långa raka linjer. För att få hundarna att gå på detta sätt använder man el-halsband som ger hunden en stöt när den avviker från linjen. Självklart medför detta att man avlar på de individer som lyckas bäst, dvs de som klarar av dessa dressyrmetoder. De hundarna är såklart hårdare i psyket än den engelska mjuka Golden.

Detta visar sig tydligt hos de hundar av denna typ som jag sett under många års resande ute i Europa i hundsammanhang – de må vara ”duktiga” – men de arbetar definitivt inte med glädje, utan ser mer ut som ”robotar”.

Min fråga är varför vi ska ta in hundar i våra linjer som är avlade för ett helt annat syfte än det som vi håller på med???

Några svarar då att vår ras är för vek och mesig. Detta kan jag absolut inte hålla med om, däremot tror jag att vi alla behöver se upp så vi bevarar dådkraften och modet – men detta får inte förväxlas med hårdhet, dvs förmåga att klara smärta och bestraffning.

Är man nu av den uppfattningen att man vill ha en hårdare retriever och en med amerikanska anlag, så finns det två utmärkta raser som har detta, nämligen Chesapeake Bay Retriever och Nova Scotia Duck Tolling Retriever.

Varför då göra om vår ras???

Angående elhalsband vill jag göra er uppfödare uppmärksamma på att denna metod används flitigt ute i Europa. Säljer ni valp till dessa länder, om ni inte tycker att el- träning är helt ok förstås, så tror jag att ni tjänar på att kolla upp era valpköpare innan ni säljer utomlands. Jag har själv nekat att sälja valp till Tyskland efter att köparen suttit vid mitt köksbord och berättat hur fina resultat han får när han el-tränar sina Golden. Jag vet också personligen att flera svensksålda Golden med framgångar i Europa är el-tränade – vill vi supporta detta?

För mig är det helt OACCEPTABELT att använda el-dressyr eller våld mot våra retrievers och jag har mått fruktansvärt dåligt och hamnat i flera konflikter när jag bevittnat detta vid ett flertal tillfällen utomlands. Eftersom det faktiskt är förbjudet med el-halsband även i flera europeiska länder förnekas såklart användningen av detta av de flesta. De använder halsbanden i skymundan, men det är väldigt tydligt när man ser hundarna jobba eftersom de måste använda vissa "triggers" på tävling för att påminna hunden om el-stötarna.

Självklart kan man inte veta allt som händer med hunden när man sålt den till ett annat land, men desto viktigare är det då att kolla upp valpköparen noga innan försäljningen.

För er som tror att jag överdriver och hittar på vill jag visa följande bild. Den ligger som huvud på samtliga sidor på Amerikanska Jaktretrieverklubbens hemsida. Att man där låter sponsorerna annonsera om el-halsband torde vara bevis nog…

Gunilla

image002

Gyllerboda Hundcenter

Vi ordnar utbildning i olika former som knyter an till hundar i allmänhet och jagande hundar i synnerhet. Vi tar också emot hundar med eller utan förare för specialträning och problemlösning alla raser, företrädesvis hembesök i hundens miljö görs av Bengt, Sveriges svar på Amerikas Ceasar. Utbildningen sker i första hand här hos oss på Gyllerboda Hundcenter som öppna träningskvällar, kurser och privatträning bland annat. För detaljer se respektive sida. Vi jobbar hårt för att bygga upp Gyllerboda till ett riktigt Hundcenter där du kan få tillgång till bra träningsmarker samt även frilevande vilt. Det vi tjänar i verksamheten återinvesteras till stor del och blir bla fågel, utsäde och foder. Så pengarna går direkt tillbaka till er i form av bättre och bättre förutsättningar för träning av era hundar!

Utöver Träningskvällar och Kurser kan du här också:

  • använda vår dirigeringsgata, närsöksinhägnad och hinder för egen träning till en kostnad av 100 kr/hund för två timmar
  • hyra in dig i kaninhägnet och träna stadga kostnad 200 kr
  • få privatträning
  • sova över om du har långt att åka. Tillgång till eget kök och samkvämsrum kommer att finnas från i höst. Nu finns säng och plats i kylskåp tills allt blir klart. 150 kr/natt och säng.

Såklart vill vi att du hör av dig innan, via mail i första hand.

Varmt välkomna önskar

Gunilla och Bengt

 

Brev från Mona - pasivitetsträning

Hej Gunilla!
Jag vill berätta för dig om hur det gick för mig och Tosca när vi startade i ökl i Rättvik helgen som var. Som du minns så var det inte så kul den förra starten i höstas när vi fick en nolla eftersom Tosca tyckte att hon inte behövde min hjälp utan jag fick den stora äran att få följa med henne som åskådare. Den här gången var det annorlunda.

Sedan dess har vi jobbat med ledarskapet och framför allt har vi tränat med era nya ideér om avslappning. Dessa övningar använde jag före och under provet på olika vis. En timme före start tog jag med mig Tosca och skickade henne på en linje ut i skogen utan att det fanns något där. Jag kallade in henne och vi busade lite som belöning. Därefter lade jag ner henne så hon fick slappna av. Efter några minuter gick vi vidare och jag skickade henne på en linje igen och vi busade ännu mer och sedan fick hon springa fritt en stund. Jag kallade in henne och vi gick mot hundstoppet. Det var ca: 1/2 timme kvar till start. Jag lade ner henne som vi brukar och hon fick sova helt avslappnad ända fram till start.

Provet började med en dubbel på land och en dubbel i vatten. Hon spikade alla och jag stod och tittade förvånat på min hund som jobbade med en glädje som jag aldrig har sett henne göra tidigare. Under transporten till nästa moment började hon hässja. Jag satte fram handen med ett hyssjande ljud med resultat att hon sänkte hässjandet ett snäpp. Jag fick tillfälle att lägga henne någon minut, två gånger under provet, dels när den andra hunden sökte och dels när den gjorde vattendirigeringen, då föll det sig så att hon blev liggande med huvudet på korpen som hon nyss hade apporterat. Det spelade ingen roll, hon stängde ögonen direkt så vi kunde avsluta och ta ett kliv framåt för att vänta på den andra hunden. Efter den "tuppluren" var det Toscas tur att göra vattendirigeringen och efteråt var både domaren och funktionärerna överens om att det var dagens snyggaste. Jag är övertygad om varför vi lyckades så bra och jag är mycket lycklig över att ha fått se min "olydiga" och allvarliga hund jobba med sådan glädje, koncentration och i samarbete med mig. Vi gjorde det dessutom genom ett helt prov. Det blev ett 1 pris.

Kram från Mona och Tosca

Jo du Gunilla I nervositeten vid prisutdelningen tog jag ett steg framåt när Lasse frågade efter vilka som gjorde debut i ökl. Det här var min ju fjärde start men det var första gången med den den här hunden och det känns faktisk fortfarande som om det är helt nytt.

 

Passivitetsträning hos Bengt och Gunilla:

Labradortik 2½ år gammal som har 1ukl sen i höstas och som nu tränas för 1ökl. Apporteringen går bra med start i ökl med ett tredjepris där det var stressnivån som stegrades ju längre provet gick (walkup med fyra hundar).

Efter den starten insåg jag till slut, att jag var tvungen att träna mer passivitet med min hund. Kontaktade då Gunilla och Bengt för att testa deras nya metoder.

Har nu efter fyra veckors övningar insett vilken verkan det har. Min hund som har relativt lätt till pip när hon ser andra hundar jobba, spciellt på markeringar, inte ofta på linjetag/dirigering/sök. Jag kan nu genom mitt kroppspråk "tala om" för hunden att det inte är hennes tur att jobba, efter att markeringen är fallen och hund är skickad.. I dagsläget gör jag det genom att ställa mig något framför henne och visa med handen utan att säga något. I förlängningen när vi har kommit lite längre ska det räcka med att stå säker vid sidan och bara sträcka lite på sig och ev visa handen för hunden.

Min hund hade lätt att stirra sig "blind" på första markeringen och ge tusan i de efterföljande, skickades hon inte på första så var det nära till gnäll. Korrigerade jag då genom koppelryck eller liknande stegrades bara stressnivån och stressgnolet med det. Det känns verkligen som att det här är rätt väg att gå, börja med avslappningsövningar hemma på gräsmattan, gå vidare att göra de ute i träningsmarkerna, på träningar bland andra hundar och till slut kunna göra det på en walk up där hunden skickas och i nästa stund ska vara passiv..

Mitt mål med träningen är att hunden ska kunna sitt vid sidan på walk up eller b-prov, markera flera nedslag utan att stressa upp sig, varken vid nedslag eller av att andra hundar jobbar. Nu känns det som vi inte är jättelångt därifrån. Jag är jätteglad att jag hittat rätt träningsform, var lite orolig hur jag skulle få bukt med stressnivån.

Mattias med Humlan

 

Sida 68 av 68

Facebook Image

logo vom 230