`ÅRSKRÖNIKA 2009 – Ett år fyllt av fantastiska framgångar för Kennel Doubleuse, mycket glädje och kärlek, men också en del oro och sjukdom.
2009 – Ett år fyllt av fantastiska framgångar för Kennel Doubleuse, mycket glädje och kärlek, men också en del oro och sjukdom.
När jag sitter här och som vanligt summerar året som gått är det mycket som kommer upp i huvudet, men jag ska försöka hålla mig till någon slags kronologisk ordning i alla fall.
Januari börjar året - säger man i ramsan och för mig innebar årets början ett lite längre besök på Enköpings Lasarett. Det var dags för knä nummer två att bli utbytt mot en del plast och metall. Den här gången visste jag vad som väntade, men jag är inte helt säker på att det bara var av godo att veta…
Allt gick bra och fördelen med erfarenheten var att den här gången fick jag bättre och mer riktad smärtlindring. Vi har alla olika smärttröskel men på mig måste det ha blivit fel i tillverkningen, för jag har nog ingen alls, vilket ställer till livet en del, men jag börjar vänja mig efter alla år. Nog om det, konvalescensen gick bra och nu ett år senare börjar det kännas riktigt ok.
Innan jag lades in på lasarettet så tog jag en tur till Norge, Västlandet, där jag hälsade på Synnöve, en kär vän sen många år. Vi tränade hund, pratade hund och jag fick också möjlighet att i strilande regn beskåda ett lydnadsträningspass. Eftersom Synnöve tillhör den absoluta toppen när det gäller lydnad, så var det mycket spännande.
I slutet av januari var det dags att para Joy och vi hade planerat att skicka sperma från England. Nu tillhör inte England skaran av ”semin – erfarna” länder och transportsystemet lämnar också en del övrigt att önska, så det slutade med att Bengt fick kasta sig iväg på ett plan för att hämta lådan själv. Andrew (ägare till Marcus) var fantastiskt rar och erbjöd sig att köra från Cambridge till flygplatsen med den nytagna sperman och allt såg bra ut tills Bengt fick ett samtal från Andrew som bevittnat ett personrån och var tvungen att stanna på platsen (Cambridge) tills polisen var klar. Nu började det bli kärvt, klockan gick och jag vet inte hur många samtal som for genom luften mellan oss tre, men med 30 min fram till avgång kom äntligen paketet fram och Bengt kunde rusa in i terminalen. Men se, så enkelt var det inte, kylklamparna i lådan innehåller mer än de tillåtna 100ml, så Bengt kom inte igenom säkerhetskontrollen. Jag var nog inget bra stöd i den här stunden, att sitta hemma lagom groggy av allt morfin och försöka komma på konstruktiva lösningar på det uppkomna problemet var lönlöst. Men – Bengt som har en sanslös förmåga till kreativa lösningar, stoppade med 10 min till avgång helt sonika kylklamparna i bakfickorna på jeansen och ”smet” på det sättet genom kontrollen.
Väl hemma åkte vi till SLU, där man kunde konstatera att trots många och noggranna blodprov så hade Joy löpt över…
Självklart lägger man in sperman och chansar på en eller två valpar, men icke – så nästa person som ondgör sig över hur enkelt det är att tjäna stora pengar på hunduppfödning, skulle jag väldigt gärna vilja ta i örat personligen och förklara ett och annat…
I mars så åkte Bengt till Finland för att hålla kurs och han kom hem därifrån med en riktig vinterkräksjuka. Efter den helgen började de bekymmer med våra magar och övrig hälsa som skulle komma att pågå i månader. Länge kopplade vi besvären till Bengts kräksjuka, vilket lurade både oss och den väldigt trevliga och engagerade läkare som tog hand om oss på akuten när vi blev riktigt sjuka. Alldeles i början behandlade hon mig för blodförgiftning, inga prover visade något, men ren ”magkänsla” sa henne att det kunde vara det. Jag fick stark antibiotika och blev snabbt bättre – härligt.
Men sen satt cirkusen igång, jag blev fruktansvärt sjuk igen och även om Bengt inte blev lika dålig, så led han ordentligt. Jag tror inte att det prov är uppfunnet som de inte tog på mig och det kändes som om jag snart inte skulle ha något blod kvar och ändå hittade de absolut ingenting! Den här tiden är lite höljd i dimmor, jag visste aldrig när sjukdomen skulle slå till igen, utan jag vaknade bara på natten och trodde att jag inte skulle få uppleva morgonen och sen höll det i sig några dagar, då jag mest var som en zombie. Tack vare fin hjälp hade jag medicin hemma som hävde de här anfallen och som begränsade sjukperioden till några dagar, men fortfarande visst ingen vad det egentligen var som jag led av. Efter ett par månader kunde vi äntligen koppla symptomen till vattnet och när vi skickade in prover så var kvaliten jämförbar med vattnet i Bangladesh…
Man kan ju tycka att problemet borde vara ur vägen när vi nu visste orsaken, men det räckte med att jag någon gång var för trött och borstade tänderna i vattnet eller att någon kursdeltagare fyllt ”rätt flaska med fel vatten” för att jag skulle bli sjuk igen. Det dröjde nästan 6 månader innan jag fick svar på min stora fråga - varför blev jag så sjuk av vattnet? Svaret fick jag av en smittskyddsprofessor som förklarade att jag drabbades av blodförgiftning varje gång jag kom i kontakt med en droppe vatten – inalles 5 gånger, inte konstigt att jag inte hade så mycket ork…
Nu är vattenkvaliteten toppen och jag mår finfint, magen kommer nog alltid att vara extremt känslig, men det kan man leva med. Det är klart lättare att se de goda sakerna i livet när man har varit med om något sådant här – att få vara frisk är fantastiskt.
Våren innebar såklart också glädjeämnen. Vi fick tre valpkullar, inte så många valpar totalt, men alla var helt ljuvliga och alldeles snart är det dags att träffa dem igen för en spännande valpträff.
I början av juni hölls det bröllop på Gyllerboda. Bengt och jag gifte oss i flödande sol under en överdådigt blommande vit syren i sällskap av de allra närmaste. Dagen fortsatte med italiensk buffe i skuggan av äppelträden och det blev ett underbart minne för livet.
”Bröllopsresan” gick till Italien, där vi förutom den traditionsenliga veckan hos Allesandra och Sergio tillbringade några dagar i alperna. Vi bodde i en liten by hos nunnorna vilket bara det är en historia för sig. Fantastisk mat och otroliga vyer blir en del av de minnen som för alltid finns kvar.
I slutet av juni fyllde kennel Doubleuse 20 år. Detta firades med en stor kennelträff, men valpköpare från flera länder. Vädrets makter stod på vår sida och vi hade en underbar helg, med WT, mycket prat och skratt och del tävlingar. Jag är inte en person som så ofta gråter för att jag blir rörd, men jag lovar att tårarna rann på söndag eftermiddag när jag förärades två fantastiska presenter. En pärm med hälsningar från många, många av mina valpköpare, speciellt roligt från alla de som inte kunde närvara på träffen. Än en gång tusen tack allihop för ert underbara engagemang i era hundar och för att ni är så gulliga mot mig!
Den andra presenten var en tavla från Tommy Arfman som är fotograf och hängiven jägare. En fantastisk tavla signerad av Tommy själv och som bara finns i ett exemplar.
Juli innebär semesterresa runt bland vänner och släkt i södra Sverige, så även detta år. Vi började denna gång på Gotland hos nyfunna vänner som vi fått när vi sålde vår setter Quale. De har en SPA anläggning längst söderut på Gotland och dit var vi bjudna för att njuta några dagar – och vi njöt! Frukost varje morgon med havet knappt 100 nedanför, lunch och middag tillsammans med ungdomarna som också bor där på ett slags behandlingshem och kvällar med utflykt och picnic- korg vid Hoburgergubben eller bara gott vin och trevliga människor i trädgården. En underbar vistelse som trots problem med en bil som vi trodde skulle rasa, blev en härlig semesterupplevelse.
Vi passade också på att träffa gamla valpköpare som bor söder om Visby. Vilka fasanmarker! Vi var helt stumma, inte konstigt att man på Gotland kan hålla rejäla jakter på frilevande fåglar.
Skåne med goa vänner och ljuvligt barnbarn i strålande väder var lika mysigt och trevligt som alltid. Annelies och Saras fina tradition med picnic på den obligatoriska hundträningen i dammarna är alltid lika uppskattad.
Vidare till Dyngön och Viveka utanför Fjällbacka. Nu hade dock vädret gett upp så tyngdpunkten låg på lata dagar med lite hundträning, massor av Vivekas härliga sallader, skaldjursfrossa och läsa, prata, läsa, prata…
Tack Viveka för att du låter oss dela ditt paradis i några dagar varje sommar.
Som den nya traditionen bjuder avslutas sommarsemestern med KM. Inte så himla svårt att tycka det var en härlig helg. Förutom Västmanlandssektionen eminenta arrangemang, så duggade framgångarna tätt. Klubbmästare både i EKL och ÖKL och 2:a plats i NKL plus många 1:a pris i alla klasser – härligt jobbat alla min suveräna valpköpare!
Jag såg med tillförsikt fram emot elitklassen med Dream. Efter 1:a priset och andraplaceringen i Elit på KM:et var jag full av tillförsikt. Men i Alfta hade jag både tårar i ögonen och ont i magen. Min hund såg ut som han jobbade, men han hade ingen koncentration, hittade ingenting, utom dubbelmarkeringen som han var den enda hunden som spikade. Vad var det med min hund??? Jag kände inte alls igen honom. Jag drog honom från söndagens prov eftersom det inte kändes som någon ide att starta.
Han blev lite piggare så vi provade med ett par A-prov också och på det första var det inte långt borta att han vann, 1: pris blev det men inget CERT – jag måste erkänna att det kändes lite märkligt…
Den dagen mådde han hyfsat och jag trodde att han bara drabbats av något tillfälligt. På nästa prov där han gick till pris och gjorde förhållandevis bra ifrån sig var okoncentrationen tillbaka – nu fick det vara nog. Iväg till veterinären som inte hittade något fel, men jag stod på mig och fick honom sederad så att vi kunde titta ända ner i halsen och det var ingen vacker syn. Tid för operation bokades och när jag hämtade honom efteråt berättade min veterinär att han aldrig sett en så ful hals – och den hunden hade jag tränat och släpat runt på prov…
Men det är väl min Dream i ett nötskal, alltid ställa upp för mig och alltid försöka göra sitt bästa hur han än mår.
Vi hann med ett A-prov till efter det att han blivit frisk. Han gjorde 3 jättefina apporter, men på den 4:e blev det lite mycket, han lyssnade inte ordentligt utan plockade en av det stora antalet skadade och döda fasaner som låg överallt – första nollan. Men vi var i gott sällskap, Dream var den som höll sig kvar längst av de 7/10 hundar som åkte ut i första omgången och till skillnad ifrån dem så var han kolugn på linjen och jobbade med fin koncentration.
Detta var i Skåne och vi fick tillfälle att under resten av jakten apportera och träna våra hundar, viket var både roligt och nyttigt.
Trond Brustad med sin fantastiske Bajazz to VM-silver i Brattislava - inte så svårt att vara uppfödare i det läget...
Höjdpunkten i november var resan till Skåne och SM för Spaniels. Vi gjorde det till en semestertripp och bodde i Smedens hus vid sjön på Bäckaskogs Slott. Härliga dagar där vi bara tittade och njöt av duktiga hundar och trevliga människor. Tyvärr hade Bengts Tit löpt bort hela säsongen så det blev ingen SM-start för henne.
Vi passade på att göra av med lite pengar också, så vi frös sperma efter en fantastiskt duktig hund som var här på besök från England. Linjemässigt passar han utmärkt ihop med vår yngsta Spaniel, Gamy. Om det går vägen på alla sätt så kommer det att bli ”livsfarligt” bra hundar.
Julhelgen varvades med lugn och mys med våra nära och kära och lite hysteri på hundfronten. Ett tag hade vi 16 hundar, vara 6 inte var våra egna och ovanpå det 16 ljuvliga Goldenvalpar. 3 tikar skulle paras, hanhundar här för parning, tikar som var här för parning, mycket att hålla reda på, men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Nu börjar de åka hem och efter söndag är det bara en tik kvar som parats med Shadow – sen lägger sig lugnet – hoppas jag…
Nyåret kom och gick men ljuset stannar kvar – detta ljus som jag älskar så mycket. Bort med allt som har med jul att göra och in med ljuset. Tänk att det ökar med nästan 20min/vecka så här års – helt fantastiskt.
I skrivande stund är det bara 14 grader kallt, en halvmeter mjuk fin snö, ingen skare och strålande sol - helt fantastiskt!
Jag känner glädje och tacksamhet över det mesta i livet och vill här passa på att önska er alla ett smått fantastiskt 2010!
Gunilla
