Veckans Mona

Hej Gunilla!

Jag måste berätta vad jag har gjort idag. Inget speciellt för många men för mig var det något som jag aldrig tidigare har varit med om. Det handlar om Lucas och kloklippning. Från början när han var valp kunde jag inte klippa klorna på honom alls. Mina händer var fulla av blåmärken från hans tänder men någon klo här och där lyckades jag väl få av. När han var kring året bytte jag taktik och gjorde som när man kratsar hovarna på en häst och det fungerade tills han blev ca: två år. Plötsligt blev han jätterädd och "högg" mig i handen. Jag blev ursinnig och tog på honom ett halsband och krokade fast det i en ögla i väggen och då nådde han inte mig. Jag klippte klorna medan han stod och skakade. Jag rådfrågade dig och du tipsade mig om att fila dem istället och det gick utmärkt. Sedan kom den här tiden när jag frös ut honom och jobbade på med ledarskapet som du minns. Efter 1.5 år kände jag mig mogen att prova med tången igen. Det fungerade men han lyfte på varnande överläppen just när jag började klippa. Så har det fortsatt genom åren. ( Han blir tio år i mars.) I mitten av augusti innan vi skulle åka hem från Funäsdalen gick jag ut på vår nya fina altan med Lucas för att klippa klorna. Döm om min förvåning när han högg efter mina händer och inte bara en gång utan han skulle minsann ha tag i dem. Jag blev både rädd och arg. Samma sak igen, på med kopplet och binda upp för att avsluta, men den här gången skakade han inte utan han försökte fortfarande att hugga efter mina händer. Den här gången lade jag ner honom efteråt så att han fick slappna av med klotången framför näsan och jag stod där ända tills han somnade. Efter det har jag laddat för att våga göra om klippningen här hemma utan att binda honom utan göra det som om det andra aldrig hade hänt. Idag kände jag att modet var tillräckligt stort och klorna hade blivit jättelånga. Jag ropade på honom och han kom frivilligt, vilket han aldrig har gjort förut. Jag sade åt honom att lägga sig och så började jag klippa i bak. Han låg där helt avspänd. Inte en ryckning och inget "läpplyft". Wow tänkte jag och testade med att fortsätta med framtassarna och dem har jag aldrig kunnat klippa när han ligger. Då blev han lite orolig och det ryckte till lite i läppen. OK tänkte jag då utmanar vi inte det utan han fick ställa sig upp så som vi brukar. Då kunde jag fortsätta utan att han skrynklade ihop nosen. Det var en så otrolig känsla och jag kunde känna att vi gjorde något tillsammans, att han litade på mig. Även den här gången avslutade vi med avslappningen och tången vid nosen. Fantastiskt, eller hur!
Kram Mona

Brev från Finland (är våra jaktgolden för veka?)

Hej Gunilla

Jag var och visiterade på din hemsida. Intressant den här debatten om goldens vekhet. Jag har min första golden som jag jobbar med. Jag märkte vid något skede sådant beteende som någon kan tänka som vekhet. Om jag skulle då kört hårt med träningen och krävt för mycket av hunden, skulle jag säkert fått ett vek golden. Men jag förstod då ta det lugnt och berätta åt hunden vad vill jag och har kört hällre den vägen hela tiden med henne. Och jag kan ärligt säga att jag har fått åt mig en sådan hund 3 år gammal, som veker ingenting. hon är faktist modig och är inte rädd för någonting. Levande kråkor och trutor kommer in utan problem, hon ger sig inte. Levande minkar springer hon fast och dödar direkt, fast dom biter i näbben. Mordhundar hon apporterar i svampskogen åt mig. Jag tror att jag har låtit hennes personlighet växa upp utan att jag skulle ha söndrat den med för krävande träning för tidigt. På det sätt jag kan underskriva din åsikt, att detta oftaste är förare problem mera än hundproblem. Om folk skulle bara förstå att på det andra sättet får man en bra hund i samma tidtabell, igentligen snabbare...

Mvh

Tommy

Från Italien till A-prov

I början av september åkte jag till Italien igen för att denna gång hämta hem en liten valp till Bengt. Bengt har för länge sen haft en Flat, men nu var det dax för en gul långhårig igen.

Anledningen till att vi tog valp därifrån är att en av tikarna som jag sålt till Italien nu hade valpar med en toppstammad engelsk hane, som vi hade den stora glädjen att döma på prov i våras. Hunden såldes från England till Italien för en fantasisumma (hans syster också) och därav blev det möjligt med en parning.

Nio underbara valpar blev det, väldigt jämna både till utseende och temperament, så jag valde helt enkelt med hjärtat. Hans namn är lika vackert som han själv Be my Shadow och fortsätter han att ha samma ljuvliga stabila temperament som han visar nu, jaktlusten räcker nämligen och blir över, 8,5 vecka gammal kom han stolt med en av våra kaninungar..., så kan han bli riktigt bra.

Jag hade som vanligt ett par underbara dagar i goda vänners lag hos Maria Pia och Giovanni i deras nybyggda hus på landet, ett fantastiskt fint hus som de med stolthet byggt i trä, mycket exklusivt i Italien och vi som tycker att det är det enklaste alternativet.

Tisdagen bjöd på sommarvärme och valptest och till lunchen ute i pergolan kom herr Martinoli med sällskap för att hälsa på mig. Kändes jättekul att han gjorde sig besvär att köra hela vägen bara för det. Stefano är en välkänd profil ute i Europa, mycket duktig med sina retrievrar (Labbar men också någon Golden) och även internationell FT domare.

Dagen därpå var det åter dags för hemfärd och det var med en viss bävan vi åkte till flygplatsen kl 5 på morgonen, resan dit hade nämligen slutat med buss från Milano till Bologna då flyget blivit inställt. Nu med en liten valp i väska var jag inte så sugen på krångel. Självklart, när vi kom fram till incheckningen visade det sig att planet var framflyttat 3 timmar, men det löste sig och vi landade lyckligt på Arlanda sen em med en liten valp som inte sagt flaska eller gjort ifrån sig på 10 timmar - smått fantastiskt.

Nu är han väldigt hemtam och redan bästis med terriervalpen Mandel. Vi gör inte så mycket med honom, han skrotar mest runt o har det bra.

I tisdags var det dax för GRK första inofficiella A-prov. Jag hade anmält trots att Tintin börjat bli lite väl het på gamla dar, men jag ville gärna uppleva detta "historiska tillfälle". Självklart var målet att ta ett andra cert och på det sättet även titulera henne svensk A-provs champion. Det såg länge ut att lyckas, förmiddagens tre apporter klarades med glans och hon låg mycket bra till när vi gick till finalen på em. Där stod vi sex hundar på rad och det sköts en stor mängd änder som trillade runt om oss i tuff vegetation. plötsligt tar Tintin två steg framåt - för att se bättre kanske...(önsketänkande :) ) och det var bara att ta på kopplet och gå åt sidan. Besvikelsen var stor, men blev ännu större när tre av domarna kommer fram efter prisutdelningen och berättar att jag efter förmiddagens jobb ledde överlägset och att  plocka hem änder i tuff terräng är inget problem för Tin med hennes enorma rutin - så det kändes kan jag lova. Men som någon klok sagt "det krävs godkänt i alla ämnen för att ta studenten"

Nu slutade vi med 0 pris och jag tänkte att jag skulle berätta lite för er som inte varit med, hur det fungerar på A-prov. En hund som får 0 pris på A-prov har många gånger gjort ett mycket bra jobb, men har sedan fallit i någon av de fällor som finns, t ex det som drabbade en annan duktig hund i finalen, den pep. Man kan springa in utan kommando (knalla) eller göra som Tintin, röra sig ifrån sitt sittande i väntan på att arbetet ska börja.

Frestelserna på ett sådant här prov är stora och det kan vara svårt för den som inte varit med att förstå hur stora, det är långt till B-provens tillrättalagda arbete, men man ska vara medveten om att B-prov mäter hundens egenskaper och A-prov är en tävlingsform, där det gäller att vara bättre än alla andra. Jag anser att tyngdpunkten fortfarande ska ligga på B-prov, när det gäller avelsutvärdering, sen är det både spännande och lärorikt att starta på A-prov.

På A-prov räcker det inte heller med att ha en duktig hund, du måste ha lite tur också, tur med att få "rätt" apporter. Dvs svåra apporter som din hund klarar av. Får man för enkla apporter får man svårt att vinna, eftersom man behöver lite pluspoäng för att gå vidare och det var det som hände mig igår, jag hade turen att få jättesvåra markeringar som Tin klarade med glans och det skilde ut henne från de andra - innan turen var slut och hon bokstavligt talat stegade av prispallens högsta plats.

Gunilla

Fler artiklar...

Facebook Image

Köp våra böcker

ShadowNu kan du beställa vår nya bok 'Shadow - Att skapa en skugga'.
Beställ den här.

logo vom 230