Pearl vilar ut efter den omvälvande upplevelsen att starta på jaktprov.

Vi har varit på Mock Trial och på B-prov - jättetrevliga tillställningar med bra prestationer på mina hundar, men med en hel del överraskningar...

 Först ut var Dream, Mock Trial i Gävleborg. På morgonen trodde jag terriern skulle tuppa av eftersom hon aldrig slutade nysa - men tidigt var det och jag tänkte inte mer på det , utan åkte iväg. Jättetrevligt upplagt, officiella duktiga domare, underbara marker, ca 27 hundar till start och många duktiga ekipage.

Dream gick vidare, men hade med sig ett A-minus och kunde alltså inte gå till final. Han hittade inte dummien, trots att han låg och "dammsög", något som han är en unik mästare på, i rätt område en god stund. jag fick flytta honom till den andra dummien som var kvar och då gick det bra, men skadan var redan skedd. Jättenöjd var jag ändå, härlig fart och stil, fina stopp och en speciell samarbetsvilja - känns gott. En 2:a blev det och det behöver man inte skämmas för.

När jag kom hem var det Schäfern som nös - nu blir det till att behandla hela flocken - alltid lika trist.

Igår var det dags för Ice och Pearl. Ice skulle bara "ta hem" sin 1:a i NKL, han är liksom överkvalificerad för klassen och lilla Pearl skulle ut i hetluften för första gången.

Jag åkte hem med två nollor och sken som en sol hela resan hem. Ice ficke en strålande kritik fram till 5:e fågeln på söket, som han sopade upp och efter någon sekund spottade ut. Sen kom han hem och jag fick honom inte från benen. Något hände där och jag kunde heller inte få iväg honom på den avslutande andra vattenmarkeringen. Mycket märkligt - tänk om de kunde prata... Ingen kan dock ta ifrån mig det strålande arbetet han utförde fram till "olyckan" och den fina följsamheten och lugnet som han visar upp.

Sen var det Pearl, det är alltid lika spännande att starta en ung rå hund första gången - allt kan hända - och det händer ofta :) Lugn och totalt balanserad följer hon mig som en skugga, jag säger inte ett ord till henne på hela provet förutom kommandot när hon ska iväg.

Hon springer ut till "landmarkeringen" (sankmark) lägger sig i precis rätt område och ligger kvar där tills hon hittar kråkan som hamnat nere i vattnet bland tuvorna. Tar den med sig 10 m - sen - "jag måste kissa"  och hon kissar så länge, så jag skäms (måste man rasta hundarna innan?) Totalt förvirrad springer hon hem till mig , utan fågel.

Jag skickar henne igen och hon är tillbaka med den innan jag hinner blinka.

Resten av provet går som en dans och den "förtvivlade" domaren ger mig en tröstande kram, han kan ju inte göra något, hon gick ifrån viltet första gången.

Men jag var så glad och stolt - vilken hund!  Hon är 22 månader gammal och av olika anledningar knappt tränad och när jag säger det så menar jag verkligen det, ca 5 timmar har det blivit sammanlagt i hennes liv - och så går hon ut

och gör en arbete som gör att provet ser så enkelt ut, provet där de första 8 hundarna 0:ade (sen åkte jag) Hon är lugn som en filbunke finns hela tiden där jag är, helt utan fotkommando - hon väljer själv att följa mig.

Nästa helg ska hon och jag på kurs tillsammans och det ska bli sååå kul!

Jaktprov är verkligen inte bara det där priset, det är vad hunden gör som är det viktigaste, det får vi aldrig glömma.

gunilla