Veckans Mona

Jag måste berätta vad jag har gjort idag. Inget speciellt för många men för mig var det något som jag aldrig tidigare har varit med om. Det handlar om Lucas och kloklippning. Från början när han var valp kunde jag inte klippa klorna på honom alls. Mina händer var fulla av blåmärken från hans tänder men någon klo här och där lyckades jag väl få av. När han var kring året bytte jag taktik och gjorde som när man kratsar hovarna på en häst och det fungerade tills han blev ca: två år. Plötsligt blev han jätterädd och "högg" mig i handen. Jag blev ursinnig och tog på honom ett halsband och krokade fast det i en ögla i väggen och då nådde han inte mig. Jag klippte klorna medan han stod och skakade. Jag rådfrågade dig och du tipsade mig om att fila dem istället och det gick utmärkt. Sedan kom den här tiden när jag frös ut honom och jobbade på med ledarskapet som du minns. Efter 1.5 år kände jag mig mogen att prova med tången igen. Det fungerade men han lyfte på varnande överläppen just när jag började klippa. Så har det fortsatt genom åren. ( Han blir tio år i mars.) I mitten av augusti innan vi skulle åka hem från Funäsdalen gick jag ut på vår nya fina altan med Lucas för att klippa klorna. Döm om min förvåning när han högg efter mina händer och inte bara en gång utan han skulle minsann ha tag i dem. Jag blev både rädd och arg. Samma sak igen, på med kopplet och binda upp för att avsluta, men den här gången skakade han inte utan han försökte fortfarande att hugga efter mina händer. Den här gången lade jag ner honom efteråt så att han fick slappna av med klotången framför näsan och jag stod där ända tills han somnade. Efter det har jag laddat för att våga göra om klippningen här hemma utan att binda honom utan göra det som om det andra aldrig hade hänt. Idag kände jag att modet var tillräckligt stort och klorna hade blivit jättelånga. Jag ropade på honom och han kom frivilligt, vilket han aldrig har gjort förut. Jag sade åt honom att lägga sig och så började jag klippa i bak. Han låg där helt avspänd. Inte en ryckning och inget "läpplyft". Wow tänkte jag och testade med att fortsätta med framtassarna och dem har jag aldrig kunnat klippa när han ligger. Då blev han lite orolig och det ryckte till lite i läppen. OK tänkte jag då utmanar vi inte det utan han fick ställa sig upp så som vi brukar. Då kunde jag fortsätta utan att han skrynklade ihop nosen. Det var en så otrolig känsla och jag kunde känna att vi gjorde något tillsammans, att han litade på mig. Även den här gången avslutade vi med avslappningen och tången vid nosen. Fantastiskt, eller hur!